Befälets märke

De första märken som fanns för att visa ett fartygs rederitillhörighet var rederiflaggorna. De användes sen som förebilder för att skapa det som numera vanligen kallas för rederimärken. I början handlade det framför allt om mössmärken för befälen på fartygen. De som tillverkade märkena kunde vara ett gulddrageri eller rederiets egna sömmerskor, om det var ett stort rederi som hade sömmerskor anställda. Märkena var broderade och kvaliteten kunde variera, men det vanliga var att de var fina, påkostade och av hög kvalitet.

Varför ett märke för befälet?

Bland besättningen på båtar finns en tydlig hierarki. Så är det fortfarande. Kaptenen är den som har det yttersta ansvaret och sköter inte han eller hon sig ses det som mer allvarligt om någon längre ner i hierarkin missköter sig. Anledningen till att hierarkin är tydlig är att det med hierarkin kommer en lika tydlig ansvarsfördelning. Fartyg kan hamna i svåra situationer och det är då viktigt att alla vet vem som bestämmer vad som ska göras. Även om stora fartyg sällan hamnar i sjönöd är det inte ofarligt att vara ute till sjöss, och genom tiderna har det inneburit ännu större risker än det gör nu. Med en tydlig rollfördelning och fördelning av makt är uppgifterna klara även vid lugnare tillfällen, vilket kan underlätta arbetet ombord.

Betydelsen av ett märke för befälet blir med detta som bakgrund logiskt. Om den som har det högsta ansvaret och är högst upp i makthierarkin alltid har ett särskilt märke behöver ingen tvivla på att det är befälhavaren.

Billigare varianter av mössmärken

Mössmärkena broderades för hand och kunde bli dyra. De hade dessutom en egen utformning, vilket ökade kostnaden. För de rederier som var snåla eller helt enkelt inte hade så mycket pengar fanns det sätt att försöka spara in på kostnaden. Ett av de sätten var att försöka få ner kostnaden för själva designen. Då kunde redaren ta med sig rederiflaggan till sömmerskorna och be att få ett märke som såg likadant ut som flaggan gjorde. Ett annat alternativ var att göra mössmärket enkelt, vilket fick ner kostnaden för varje märke som behövde tillverkas. Valet av vem som sydde dem spelade också roll för priset. Det fanns många uniformsskrädderier vid den här tiden och sannolikt höll inte alla samma nivå varken på kvalitet eller på priser.

Bullion

Ett problem med de broderade märkena var att de bara gick att använda för arbete vid ett särskilt rederi. För att få ner kostnaderna skapades en ny form av märken, där grunden var ett neutralt märke som kallades bullion eller kokard, där mitten var tom. Där gick det att fästa en rederiflagga eller något liknande. Rederiflaggan behövde då vara tillverkad i metall. Den gick att ta bort och ersätta med en annan när det fanns behov av ett byte. Färgerna i flaggan gick att få fram genom emaljering. På det sättet kunde själva flaggan till märkena produceras utan den dyra brodyren. Metoden med emaljerade flaggor började användas runt år 1900 och slog igenom stort en bit in på 1900-talet.